VÄLKOMMEN IN

När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa
berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil
uppförs - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som
pågick året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som var
en ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i
snitt trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket
där de jobbade för 1 krona i timmen så att de kunde hålla familjen
från att svälta ihjäl.

Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle
minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur
svårt jag hade det och hur lätt de har det nu.

Men...

Nu när jag passerat 30 så kan jag inte undgå att se mig omkring och se
dagens ungdom. Ni har det så himla lätt! Jag menar, jämfört med
min barndom lever ni i nån satans utopi! Jag ogillar att säga det, men ni,
dagens ungdom, vet inte hur bra ni har det.

Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt internet - när
vi ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå
upp det själva! Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt
tvunga att skriva ett brev, med penna och papper, och sen gå hela
vägen ner till brevlådan och posta det. Efter det tog det en vecka
innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svaret ytterligare en
vecka.

Det fanns inte heller MP3:or eller Napster. Om man ville stjäla
musik så fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv.
Eller så fick man vänta till på lördag och hoppas att de spelade
låten på Tracks-listan för att kunna spela in den på band, men Kaj
Kindvall brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och
sabba alltihop ändå. Värst var ju naturligtvis "Rakt Över Disk", där
Clabbe tyckte det var tufft att snacka mitt i låtarna...

Vill du höra om att ha det svårt? Vi kunde minsann inte bara ladda
hem porr. Du var tvungen att leta porrtidningar i skogen (vem
slängde egentligen alla de där tidningarna och varför?). Antingen
det, eller så fick man nöja sig med underklädessektionen i
Ellos-katalogen. Det var de alternativ vi hade. Vi hade inte sånt
lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och nån annan
ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det "Nummerpresentation"
heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var.
Det kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din
spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en
chansning.

Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation 2
tv-spel med högupplösande 3D-grafik - vi hade Atari 2600. Du kunde
lätt se vilka rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället.
Vi hade inte "Grand Theft Auto" och "Tekken 3", vi hade "Space
Invaders", "Pong" och "Asteroids" - och grafiken sög! Din gubbe var
en liten fyrkant och det fanns inte massor med levels och olika vyer
och bilder - det var samma bild. Hela tiden. Det fanns inte några
böcker om "Hur man vinner i...", för om de hade funnits en "Hur man
vinner i Space Invaders" skulle den bara innehålla en rad: Bli inte
skjuten. Du kunden inte vinna eftersom spelet bara blev svårare och
snabbare tills du dog. Precis som livet.

När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering". Alla
säten var i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så...
taskigt läge. Inte fanns det nån jäkla kabeltv heller. Vi hade 2
kanaler och inte nån text-tv. Ville du veta vad som skulle visas
fick du läsa det i tidningen. Cartoon Network existerade inte.
Tecknat kunde du bara se på lördagmorgon mitt i Gomorron Sverige.
Tom och Jerry eller Hacke Hackspett. Gick man upp tidigare kunde man
se en 30-sekunders snutt Mordillio. Helt obegriplig, men det var ju
tecknat. Fattar du!? Vi fick vänta HELA VECKAN, era bortskämda små
skitungar!

Det är det jag säger, ni barn har det alldeles för lätt. Ni är
bortskämda. Jag svär, ni skulle aldrig ha klarat er i fem minuter på
70-talet!