VÄLKOMMEN IN

Dagen började bra och min tanke var god.
Jag hade pratat med Anna om att ev ses i Slottskogen om vädret höll sig och det gjorde det. Vi snackade och jag sa att jag kunde göra fika och så. Alldeles försent på kvällen innan inser jag att vi inte har någonting hemma. Inte någonting! Jag som hade lovat Anna kaffe. Med fika.

Jag tänkte att jag får ju bjuda Anna på caféfika istället och jag drar iväg. Men jag kör så fel. Jag har kört till Slottskogen flera gånger förut och parkerat så egentligen skall det ju inte vara några problem. Men när det står långedrag och gnistängstunneln på skyltar inser jag att jag kört tokigt. Jag vänder bilen och när jag skall köra tillbaka missar jag centrum avfarten och väljer istället Hisingen. FAN!  Jag svär över hela Älvsborgsbron och inser att jag inte kommer kunna hålla tiden till kl 10.00. På väg tillbaka fattar jag inte hur jag skall hitta till Slottskogen från denna väg och jag börjar inse att jag är helt fel ute. Jag försöker trixa mej över via att bostadområde men jag totalmisslyckas. Jag får inse att jag är helt lost och jag får köra in mot centrum igen. Jag kör via Mariaplan och chansar på en väg. Jag kommer ner vid Majvallen och där vet jag att jag kan komma till Slottskogen . Vi parkerar och packar ut allt. Erik och Elin är glada och de cyklar så käckt. Jag är inte helt säker på hur och var Anna och jag skall ses men på en orienteringstava finns det många pilar mot barnens gård och jag chansar igen. Det visar sig vara helt fel och vi får trava upp, upp, upp, upp och Erik och Elin tröttnar ju givetvis. Jag bär filt, min väska och deras cyklar. Vi kommer upp på toppen och här ringer jag Anna och meddelar att vi är lite vilse. Vi kommer överens om att ses vid barnens gård och vi travar på. När det börjar gå nerför så ser Erik en fågel och han ropar att han skall fånga den. Han kutar ner och jga hinner skrika "INTE SPRING" när han faller och drar i pannan i asfalten. Tiden står still och jag väntar på världens illvrål. Jag släpper cyklar och väskor och störtar fram för jag inser att han måste slagit sig ordentligt. Men. Cykelhjälmen som han har på huvudet har tagit hela smällen och han har egentligen inte slagit sig. Han blev nog mest rädd av mitt skrik. Hjälmen är helt demolerad i skärmen och jag inser att den just räddat oss från ett besök på BKÖ.
Tillslut kommer vi fram och jag pustar ut. Efter en liten stund kommer Anna och vi flabbar åt vår oootroliga lokalkännedom i Slottskogen.  
Eftersom jag inte har med mej något att dricka och vi genast behöver vätskepåfyllning så tar vi oss närmsta vägen till ett café som Anna sett påvägen. Vägen delar sig på ett ställe och Anna minns inte riktigt om hon kom från höger eller vänster. Vi väljer höger (ni vet väl att förvirrade personer alltid väljer högervarv) och vägen blir smalare och smalare (hade vi valt vänster hade vi kommit till ett cafe som hade glass och dricka). TIllslut kommer vi fram till ett cafe som skall öppna klockan 10 och den är närmare 11 - fast fortfarande stängt. Ingen orkar gå mer så vi sätter oss på uteserveringen och Anna bullar upp med fika som hon tagit med. Urgoda mackrullar och cupcakes som hon bakat och jordgubbar. Vi mumsar och jag tänker att jag skall köpa kaffe till Anna när café öppnar. Tillslut öppnar det och jag till min fasa inser jag  att jag har 1,50 kr i plånboken. FAN! Jag får låna 100 spänn av Anna för att köpa kaffe till henne. Inser ni  hur pinsamt detta är?? Anna bara flabbar! 

Vi tjötar och uppdaterar oss i närmare två timmar och tillslut är det dags att dra hemåt. Anna säger att hon vet vägen till Majvallen där jag står och vi börjar vandra ditåt. Efter en lååång bit inser vi att det inte Majvallen utan Frölunda borg hon menar och jag inser att nu är väldigt långt från bilen. Inte bra. Vi tar sällskap till sälarna där Anna skall vika av till sig. Vi skall ju ta oss tillbaka till barnens gård. Vi travar upp dit och backen är mycket brant men jag har lite energi kvar och jag snackar Erik och Elin upp för backen. De är jätteduktiga och jag lovar dem att gå in på barnens gård om de har starka ben upp för backen. De två små k-ä-m-p-a-r hela vägen upp och springer in till getterna.

Nu vill jag ju inte ta samma väg tillbaka som vi kom ifrån för den backen va för jäkla jobbig och barnen kommer inte orka. Jag chansar igen och jag kommer ner på samma väg som Anna och jag skildes på fast 50m längre bort!! Jag känner att tårarna inte är helt långt borta.

Erik: Jag är bajenödig mamma!
Jag: Okej...

Jag skiter i att folk ser mej och helt enkelt sätter Erik i skogen. Korven som kommer ut är jättestor och Erik är inte sen att informera mej om detta. Jag försöker noncha honom men så ropar han bara högre.

Jag: Jättebra Erik. Du är så duktig!
Erik: Pappa bajsar också stoooooora bajskorvar!
Jag: Tack för informationen!

Nu är jag så trött och har gött ont i mina fötter och jag funderar på taxi. Jag fågar en snubbe med barnvagn och han ser ut som han är världsvan i Slottskogen. Han informerar mej om att jag är påväg åt rätt håll men det är en bra bit till att gå.

Barnen börjar krokna och jag får lite ångest. Ingen dricka - inga pengar. Fan!

Jag: Vill ni cykla tros och kalsong-fis? (De får inte cykla nakenfis i Slottskogen så jag gjode om begreppet)
Erik och Elin: Jaaa mamma jaaaaaa!!!

De små kränger av sig sina kläder och jag knör ner allt i min redan överfyllda väska. De hoppar upp på sina cyklar igen och trampar på. Just här lär Elin sig att bromsa. Hon har inte riktgt kunnat detta men just här släppte det. Hon trampar och bromsar hela tiden och strålar i hela ansiktet av lycka! Den sista biten till bilen är kämpig men det går bra. Jag hejar på och väl vid bilen kramas vi och jag informerar de små att nu är det till närmsta tapp som gäller. De jublar och de sitter bak och väljer glass.