VÄLKOMMEN IN

Vi kom till ÖS vid 6.30 tiden. Under natten hade jag  inte  sovit någonting, men jag var ändå glasklar i knoppen.

Vi ringde på klockan till avdelningen och blev insläppta av samma förvirrade barnmorska som dagen innan på inskrivningen. Det är så typiskt att jag skall råka ut för alla dessa personer, jag ville bara ha proffsiga människor runtomkring mig. Vi visades in på ett förlossningsrum och hon uppmanade mej att röra på mej. Det skulle tydligen vara bra för blodtrycket inför bedövningen. Jag tog på mej de kläder som jag skulle ta på mej och tillsammans med droppställningen vandrade jag runt i rummet hela tiden mumlandes ”- det är snart över det är snart över”. Plötsligt kommer hon in i rummet och säger att det är dags.

Känslan som jag känner då är grymt svår att beskriva. Jag har väntat så länge och det gör så ont i kroppen så lättad är jag givetvis. Jag skakar i hela kroppen. Något sorts påslag på något system i kroppen får jag för armar och ben hoppar och jag skakar som ett asplöv.

Lite skrattretande för jag känner mej inte rädd utan jag kan ju inte vänta på att det skall vara klart. Jag känner mej mer nervös.

Jag ligger på en smal brits med den gigantiska magen rätt upp och nålar och dropp kopplas till min kropp. Micke sitter söt bredvid med blåa op-kläder och en grön ”svamphatt” han ser ut som en riktigt cool narkosläkare. Skäggig.

Jag får sätta mej upp för ryggbedövningen. Nu skakar mina ben helt okontrollerat och jag ber om ursäkt för det. Narkossyrran försöker prata lugnande och jag försöker böja mej framåt för att nålen skall in i mellan mina kotor. Jag känner ett plötsligt stick i foten och ropar till. (nålen är rätt och bedövningen börjar omedelbart verka). Jag får beskriva känslan och åker medelbart tillbaka på rygg. Det börjar surra i mina fötter och strax så kan jag inte röra min kropp från brösthöjd och neråt. Märklig känsla – att vilja röra sig men att inte kunna.

Det är fullt med folk i rummet och alla presenterar sig men de har alla blåa skynken för ansiktet så det är ju lögn att försöka hålla reda på någon. Jag kan bara känna igen narkossyrran och Micke. Det får räcka. Gröna sterila lakan täcker allt och innan jag vet ordet av så är operationen igång.

Jag känner plötsligt att jag inte mår bra. Jag säger det högt. Innan jag vet ordet av så faller jag bort i något töcken och jag mår fruktansvärt illa. Jag har fått ett blodtrycksfall. Jag hör dem säga Efedrin och Adrenalin långt borta, men jag är ändå såpass medveten att jag blir rädd. Jag vill fråga om det är så att jag skall dö, men jag vågar inte för jag är rädd för att hon skall svara ja. För mej tar det oerhört lång tid men Micke har efter sagt att jag var blek och borta i någon minut och sen var det som vanligt igen. En liten biverkan på bedövningen.

Vi hör plötsligt barnskrik och Micke blir yr i huvudet och får gå ut och ta en nypa luft. Han är dock snabbt tillbaka och inne hos den första bebisen. Jag ligger och väntar på nästa barnskrik men det kommer inte något. Jag frågar efter en stund när den andra kommer ut. De talar då om för mej att bägge redan är ute och att de håller på att sy ihop mej. De förklarar att barn nummer två var lite påverkat efter mitt blodtrycksfall och va lite slö till en början men det nu hade rättat sig till. Jag hör fortfarande inget skrik.

Micke kommer med ett barn i famnen och Anita kommer med det andra. Pojken läggs framför mej och vi tittar på varann. Tiden står stilla. Micke sitter med tösen i famnen och ord är överflödiga. Dom är äntligen här!

Vi får sen komma till ett uppvak där de kollar att bedövningen släpper och att jag kommer tillbaka. När vi kom till avdelningen så fick vi ett enkelrum och alla dropp skulle droppa färdigt innan jag kunde gå upp. Men innan kvällen kommit så var jag uppe på benen. En helt otrolig känsla att kunna stå på sina egna ben igen. Några kilo lättare. På 5 dagar gick jag ner 17 kg…

Dagarna på BB gick fort och efter 5 dagar så åkte vi hem. SÅ SKÖNT! Det var en trygghet på BB men när allt kommit igång med amning osv. så kändes det mer som ett fängelse.

Den 25/1 åkte vi hem. Vi fick som Dennis och Marie lite problem med barnstolarna. Vi hade givetvis inte övat att spänna för säkerhetsbältet innan. Elin och Erik fick åka till Mc Donalds direkt och sen bar det av hem till Ryggebol. Vi satt och bara skrattade när vi kommit hem och njöt av friheten.

Dagarna går så fort. Vi kämpar på med amning och tillägg. Vakna nätter och otrolig trötthet. Men vi är väldigt lyckliga och vi känner oss lyckligt lottade som faktiskt fått två barn samtidigt. Efter varje dag som går så blir jag mer övertygad om att detta kommer att gå bra bara vi hjälps åt. Det är tur att vi har så fina föräldrar som så gärna vill hjälpa till. Det kommer dom att få. Mamma har redan i ett par omgångar laddat upp med mat till oss. Just nu är det, det bästa sättet att hjälpa oss just nu.

Barnmorskan Maj från Floda BVC har varit här och vägt och pratat. Erik och Elin hade gått upp ca 200g var och det kändes bra. Vi kom överens om en tid veckan därpå fast då skall vi ner till VC. Hua -  tur att icke fortfarande är hemma då så jag slipper att ta mej ner själv. Det är konstigt hur vi lyckades att ha nystädat, nyrastade hundar, nyduschade och fräscha, ny handlat, semlor på bordet, nymatade och TYSTA ungar… dagen efter när det inte gick så bra undrade vi hur vi gjorde dagen innan…

Ami ringde. Hon måste vara världens bästa barnmorska. Hon bryr sig verkligen om oss. Fler gånger under graviditeten ringde hon och hörde hur det var med oss. Igår ringde hon efter arbetstid och gratulerade och vi pratade en stund. Henne kan jag verkligen lita på! Hon ville att vi skulle titta in på måndag och det skall vi verkligen göra.

Jag hinner inte ringa någon. Det är synd men jag hoppas mina vänner förstår. Eller jag vet att de gör det.

Jag passar härmed på att TACKA ALLA som ringt, sms: at, skickat kort, eller på något annat sätt hört av sig. Jocke har länkat från sin hemsida – så gulligt! TACK! Vi är jätte glada för alla gratulationer men vi hinner inte tacka alla personligen tillbaka. Vi får komma på något bra framöver…

Milton skiter i Elin och Erik. Leo är jätte avundsjuk. Han är liksom ivägen hela tiden. Knör in sig överallt och är med. Han är jätte nyfiken på barnen och vill nosa. Musse märker nog ingen skillnad, bara han får vara nära och att han slipper gå ut när det är kallt. Han vill hellre vara instängd på kontoret än utomhus.

Jag är både rädd och nyfiken hur det kommer att bli när Micke börjar jobba och jag blir ensam med Elin och Erik. Då skall jag ju fixa allt själv på dagen. Jag vet inte om det hjälper men jag tycker det är skönt att våren är på väg och att dagen blir ljusare. Det kan vara för att jag gillar våren och att jag då vet att sommaren snart är här och att jag då kan vara på Tjörn. Jag vill tro att det blir lite lättare när barnen är lite större och jag längtar tills jag kan gå promenader med vagnen. Nu känns allt så skört. Barnen och vi. Allt är så nytt.

Jag längtar till Tjörn. Jag har inte varit där på jättelänge och har svårt att se framför mig hur det har blivit. Mamma och pappa berättar men det är svårt att se förändringen framför sig.

Det är så roligt att huset är nyrenoverat och att det är klart till våren. Hur det än blir kommer det bli jättebra.

Jag hoppas att jag hinner skriva minst en gång i veckan och att jag kan visa nya fina bilder.

Sen skall jag också sätta in en fin bild på Erik och Elins kusiner i Stockholm. Jag har finfina bilder på Clara och Maya.

Nu skall jag försöka få mej en liten lur innan det är dags för nästa matrunda…

Ullen