Slutarp. Kinnarp. Åsarp.


Jag vet inte var jag skall börja men jag skall återge en sjuk grej som hände igår.

När vi började bygga om huset fick jag göra mig av med farmors gamla fina skänk. Jag gillade den skänken men den va ganska bred så den skulle bli alldeles för stor i det nya så den fick åka. Jag lovade mig själv att jag skulle hitta en som fyllde platsen - ingen ikea skit här inte.

Jag söker på blocket varje dag och i söndags, sent, kom det upp en, precis en som skulle passa. Jag ringde gubben och frågade och han intygade att skåpet va helt och utan anmärkning. Visst ett gammalt skåp med lite rynkor men annars helt funktionenllt. Jag prutade och fick ner det ett par hundralappar. Sagt och gjort. Efter Elins ridskola så satte jag av.

Nu i efterhand vet jag att jag har kollat oerhört nonchalant på kartan och skäms lite för detta eftersom att läsa kartan och kolla vägbeskrivningar är en stor del av mitt jobb och jag är normalt ganska nogrann med detta. Att veta exagt vart jag skall och vägen dit. Tydligen inte privat.

Jag vet att jag skall kära mot Annelund och till slut hamna i en ort som skall heta Timmele. Därifrån skall jag köra norrut mot Falköping. Då skall jag komma till en ort som heter Åsarp. Sista vägen till höger innan Åsarp tar slut så skall jag in till höger. Där ligger huset. Lätt som en plätt.

Hela vägen så grämer det mig att jag inte kollat upp kartan bättre. Jag hade faktiskt jobbat på dagen och hade alla möjligheter. Det känns som jag höftar lite.

Jag kör iallafall och jag passerar Annelund, Ljung, Grude allt i sin ordning. Efter en låååång väg så kommer jag fram till en stor 4vägs korsning. Enligt kartan i mitt huvud så stämmer inte detta för jag skulle komma fram till en T-korsning. Och då skulle jag redan vara i Timmele. 

Vem kan jag ringa som är snabb över nätet och kan hjälpa mej? Syrran. Okej, Hon jobbade så jag fick prata i hennes högtalar telefon när hennes kollegor står runt om engagerade i var jag befinner mig. Jag vet inte var jag är. Det är kolsvart ute och inga riktmärken över huvudtaget. Bara kolmörker och en knappt upplyst 4vägskorsning. 
Plötsligt far 8915 förbi (en ambulans som är i vårat disktrikt) och då inser jag själv att jag måste vara fel. Jag bara känner det.  
Jag inser att det är bättre att jag ringer gubben med skåpet. Han ger mig en ny vägbeskrivning och jag far söderut. Tillslut kommer jag fram och mitt huvud är i kaos. För lokalsinnet har fått sig en törn. Jag vet i stora drag bara att jag är någonstans mellan Falköping och Ulricehamn.
Det kunde slutat här. Men det gör det inte. Jag blir visad skåpet som är jättefint förutom en list som är ganska fult skavd. Inget han har sagt så redan här grusas det lite. Jag kollar igenom lådor och frågar efter nyckel men det finns ingen nyckel säger gubben som nu heter suragubben. Då inser jag att list skadan har kommit upp när de han brutit upp skåpet - det är helt uppenbart. Jag skall öppna vitrindelen och den är bom fast. Går inte att öppna. Det hela är mycket pinsamt och jag känner att jag vill åka. Suragubben och hans fru irrar runt till alla grannar och försöker finna en nyckel som passar. Jag ger det 30 minuter av den enkla anledningen att jag sitter i ett gött förhandlignsläge. Låst skåp = billigt skåp.
Tillslut så kläcker den lilla frun att ja vi får väl dra ner på priset då. Vad säger du om 500? 400 svarar jag snabbt och halar upp min lilla bunt. Suragubben säger att det är inte värt det. Han försöker pressa mej men jag tyckte gött att de kunde släppt skåpet för 400. Suragubben bemödar inte mig med en blick - han vågar inte. Det blir lite pinsamt och jag vänder mig mot den lilla frun och tackar för mig. Jag vill inte ha skåpet längre. Det kommer lukta surgubbe varje gång jag ser det. Jag är snabb in i bilen så och börjar backa. Efter några meter kommer suragubben - viftandes - han har ångrat sig. Han har insett att det kanske inte va värt att sura för 100 spänn. Men jag har redan bestämt mig. Jag fortsätter backa. Nu småspringer suragubben. Han vill ju bli av med skåpet! Jag njuter av att på något sett ha ett övertag och trycker på gasen så jag gör fula spår i hans grus. Jag hinner ut på vägen då ringer suragubben till min mobil. Jag trycker bort honom. Det kunde sluta här. Men det gör det inte.

Jag vet ju fortfarande inte var jag är. Samma väg tillbaka är otänkbar jag har har ingen täckning på mobilen. Hejja 3! Att åka tillbaka och fråga om vägen är inaktuellt. Jag väljer nu iallafall att föra mot Falköping och där vet jag att man kan nå Trollhättan. Däremellan kan man köra på E20 och då är det ju nemas problemas.

Resan tar långtid och jag inser att jag kör en senväg men jag är ändå nöjd jag kommer ju iallafall hem igen.

Frågor på detta?


Kommentarer
Postat av: Karin

Nä, du täckte det rätt bra faktiskt. Själv hade jag nog stannat när gubben viftade - för att få vad jag faktiskt kom för att hämta. Men du har alltid varit lite tjurigare än mig. :) Kul att du bloggar by the way!

2010-10-26 @ 09:08:47
Postat av: joacim

Världsklass.

Ditt distrikt nästan dessutom. Haha.



Håller med dig om skåpet, Surgubbe, inget man vill ha in i sitt hus.

Världsklass världsklass vad roligt, kommer aldrig påminna dig om detta håller i kors...

;)

2010-10-26 @ 21:55:56
URL: http://wehoo.se
Postat av: Gia

Jösses vilken kväll!

2010-10-29 @ 23:20:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0